Just nu känns det, nåt så fruktansvärt mycket. Någonting skär i mitt hjärta, och jag vet precis vad och varför. Trodde att det gick bra att tänka, att komma ihåg sånt som faktiskt var fint. Men att det fortfarande gör så ont, det hade jag ingen aning om.
Jag är rädd, rädd för att inte veta. När nästa gång jag springer på stan och det är fel ansikte som dyker upp framför mig. Hur ska jag då reagera, jag måste bort från Kungälv. Inte för alltid, inte alls. Men i några månader för att känna frihet, friheten att kunna gå precis vart jag vill utan att vara det minsta osäker på vad som kommer hända.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar