lyssnar på fina låtar och minns, vill inte minnas, men jag gör det ändå. som om det vore bara några minuter sedan du åkte hem och smsade så fort du satt i bilen, och hur du berättade när du var hemma så jag inte skulle oroa mig, om hur vi borstade tänderna, sedan la oss i våra sängar, smsade även fast vi somnade mellan varje. om hur vi sa att vi vaknat på morgonen, planerade dagen, förhoppningsvis tillsammans, alla hemska små fina stunder jag just nu bara hatar och saknar.
ingenting var äkta, och det är det som gör ondast. kommer det någon gång sluta göra ont? kommer jag någon gång våga lita på någon så blint igen? kommer jag någon gång våga släppa allt för någon?
jag skulle inte känna såhär, jag var förberedd hela tiden, ändå gör det så ont. undrar hela tiden om det verkligen var värt det, och nej, det var det inte. jag skyller allt på att jag var en sån blind dum blond liten tönt till tjej som litade på varenda falskt ord du sa. HUR KUNDE JAG?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar